Måndag = terapeut

Det är med kluvna känslor jag har terapeuttid på måndagar. Inte för att jag hade chans att välja. Och detta har jag ju haft i 1½ år, så jag torde vara van och ordentligt inkörd. Vilket jag är.

Men..

Det är jobbigt. Jo, det är det. Fortfarande. Söndagar bär en form av söndagsångest och när jag vaknar på måndagsmorgnarna så är det inte med ett hipp-hipp-hurra direkt. För det är jobbiga 45-minuter. 45 minuter det handlar om mig; totalfokus. Det vrids och vänds. Pratas. Analyseras. Ibland är min terapeut så hård mot mig att klumpen i magen hotar att tränga ut genom ryggen. Ibland är det med lätta steg jag går därifrån och då är jag glad att det är på måndagar och hela veckan än "fri". Ja, det känner jag extra mycket när det varit jobbigt förstås.

Vi började med avslappning för några veckor sedan. Som kom av sig under tiden jag var i Indien. Tror jag skall be om det idag. Känner inte för att prata. Bör väl berätta att jag skall träffa mina chefer på fredag. Just ja. Det är därför jag idag känner sådan extra ångest idag..

Good enough

Jag har aldrig gillat uttrycket Good enough. Första gången jag hörde det var på en föreläsning av Elizabeth Gummesson på träningsresan i Portugal 2008. Hon har även skrivit en bok med den titeln, med underrubriken - bli fri din perfektionism. Idag slog det mig varför jag alltid ogillat uttrycket Good enough.

Jag har svårt för att vara det själv. Har nog aldrig kunnat vara det? Ett typiskt drag hos "duktiga flickor" med höga krav på sig själv. Sådana som tenderar att gå in i väggen..

Men idag. När jag skottade snö här i stugan. Då tänkte jag att jag skulle nöja mig med att vara Good enough. Min terapeut har sagt att jag förmodligen kan bränna ut mig i allt jag företar mig, men nu får det börja vara nog! Jag grämer mig lite att jag lämnar altanen utan att ha skottat den "perfekt". Men nu skall jag träna på att göra perfekt av Good enough.

Retreat i fjällen

Här har jag fullkomligt ruinerat mig själv med resor till Indien och så är det här, i min barndoms paradis, som den kompletta känslan infinner sig. Känslan av att vara hel.

Kort work out

• 10 min på motionscykeln 
• 2x20 situps på bozu 
• 2x10 liggande rodd i ringar
• 2x10 djupa armhävningar i ringar

- för att väcka kroppen inför dagen. Nu skall vi åka till stugan och åka skidor :)

Apotekets högkostnadsskydd

Saxat från Apotekets sida:

"I Sverige har vi ett högkostnadsskydd på förskriven medicin vilket innebär att du betalar högst 2 200 kronor under ett år för mediciner som ingår i högkostnadsskyddet. Överstigande kostnader betalar landstinget för."

Det låter ju superbra!

"När du har köpt medicin för 2 200 kronor under en tolvmånadersperiod har du rätt till frikort inom högkostnadsskyddet under resterande tid av denna tolvmånadersperiod. Men även om frikortet kommer först efter 2 200 kronor så får du löpande förmåner när du når vissa kostnader enligt en så kallad rabattrappa, se nedan. Alla barn under 18 år i en familj räknas ihop och ingår i ett gemensamt högkostnadsskydd."

WOW.. kanon!!

"Rabattrappan nedan visar den egenavgift som motsvarar ett visst pris på medicinen. Vid varje nytt inköp startar du från det förra köpet och klättrar vidare uppåt i trappan."

                                                                                  Bild från apoteket.se

Ok.. nu börjar det bli lite krångligt..

                                                                                 Bild från apoteket.se

Det är alltså först när jag handlat varor för ordinarie pris 5400 kronor som jag kan få högkostnadskort! Fattar ni! Ursäkta svordomen men hur jävla enkelt är det att komma upp i mediciner för 5400 kronor/år!!!!!! På varje kvitto står det egenavgift och rabatt så visst - jag har ibland fått rejält med rabatt på enskilt köp MEN faktum kvarstår att man måste handla sjukt mycket (dyr) medicin innan man kommer upp i högkostnadsskyddet. Jämför med högkostnadsskyddet inom landstinget, där du får gratis vård efter 1200 kronor. Ingen jävla trappa som man aldrig kommer upp i! 

Ugh, så jävla irriterande. När jag läser på apoteket.se så ser jag att jag hade kommit upp i 2200 kronor redan 13 oktober 2013. Och efter det, till dagens datum, så är jag nästan där igen. Och det hade i så fall varit gratis.

Nu går min högkostnadsperiod ut 9 april och jag kommer att ha 150.50 kronor kvar innan jag hade fått gratis. Och så börjar det om.. 1100 kronor på ett bräde och sedan rabatt. Fy fan vad de tjänar pengar samtidigt som det låter så jävla bra med högkostnadsskydd!!!!

Ett bättre liv?

När jag blev sjukskriven så ville jag bestämt arbeta 50% av min tjänst. Jag tänkte att jag skulle må bra av det. But no.. I did not. Sedan september 2013 är jag sjukskriven 100% och det har tagit mig till denna månad - mars 2014 - att till fullo(?) acceptera min situation och ta vara på den tid jag givits för att komma tillbaka. Inte tillbaka till där jag en gång var, utan tillbaka till en ork som jag i alla fall kan konstatera lagom.. eller "normal".

Men jag har fortfarande ett högt CSN-lån att betala varje månad. Jag har även försäkringar, fackliga avgifter, mat och framförallt huskostnader. Jag skulle även vilja kunna köpa mig något nytt snyggt ibland.. det jag nu lägger de övriga pengarna på är mediciner snart går dessutom högkostnadsperioden* ut och det blir ännu dyrare, böcker jag finner lugn och nöje i att läsa samt bilen såklart. Inte för att jag kör speciellt mycket bil men det är lyxigt att ha bil och ibland behöver jag den verkligen vilket också är livsberikande eftersom jag då kan ha hundarna med mig. 

Men är en sjukskrivningen verkligen vägen till ett bättre liv? Egentligen? Priset man får betala för att man, i mitt fall, arbetat arslet av sig i många år är att man snart går på socialbidrag. Hur jävla rättvist är det!? Jodå, jag är fri att gå tillbaka till mitt jobb men då raserar ändå allt.

Jag försöker vara glad för livet och tacksam över allt jag har. Men ibland hinner verkligheten ifatt en.. som när man betalar räkningar t ex.. Om jag hade bott själv hade både boendekostnad och mat varit billigare.. å andra sidan är det faktiskt mycket vi nu kan dela.

* som inte hinner resultera i gratis medicin, trots att jag köpt medicin hela året

En kropp att vara stolt över

Försökte ta en bild på dagens status. En likadan bild som för två år sedan se tidigare inlägg. Ja, ni ser ju skillnaden? :)

I ett bredare perspektiv tycker jag min kropp är fantastisk! Den har stått emot alla motgångar och sorger; den har envist stått upp när allt annat har fallit runt mig; den har hållit sig stark och frisk trots att mitt psyke varit svagt.

Men det känns också att jag inte haft tid och ork att ta hand om min kropp så som den är värd att tas om hand. Bröd, godis och fikabröd istället för mat.. några små drag i hemmavikterna eller några tag på motionscykeln, för att dämpa det dåliga samvetet. Utan kontinuitet. Jag är inte överviktig eller öööverdrivet ohälsosam - men jag känner själv att jag är lite "slapp" och aningens otränad för att jag skall trivas.

Min kondition hjälper mig knappt att ta mig förbi krönet på väg till stan på cykel ok, det är en djävulsk backe men ändå och arbetsskadan från 2004 behöver inte mycket påverkan så faller höger sida ihop.

I ett senare inlägg skall jag berätta vilka förändringar jag börjat smyga in, för en hållbar hälsa.

För dig blottad

Efter en timmes löpning (i skogen/snön, så det gick pretty slow) känns det skönt att nyduschad krypa upp i läsfåtöljen och sluka kvällsmat tillsammans med modern tantsnusk..

Skogen har många svar

Bakom vårt hus ligger skog. Ståtliga träd, omkullvälta träd, mossa, gräs, stubbar, myrar, ängar, stigar, stenar, vattendrag, buskar, sly och blåbär- och lingonris. När man passerat detta så ligger älven där i all sin prakt. Några paddeltag med kajaken eller skär med längdskidorna så är man ute i vår vackra skärgård. Jag har ännu inte nyttjat denna möjlighet men i skogen, där har jag funnit många svar.

Mitt ideal

Det känns skönt att vara tillbaka. Tillbaka till en öppenhet i bloggandet, efter ca ett år i skymundan. Jag har skämts över min situation; vägrat acceptera att allt i mitt liv numer går mycket långsammare, att jag behöver mycket mer eftertänksamhet och framförallt inte har orken. Jag har också haft svårt att acceptera att min träning inte gått så bra som förut, att jag slarvat enormt mycket med kosten alltså känsloätit och att min ambitionsnivå så starkt försämrats att jag emellanåt lever i ett väldigt skitigt hus but now I love it!

Och jag bygger upp mig. Inifrån och ut. Både självkänslan och självförtroendet börjar återkomma - jag kan! Det går kanske inte lika fort eller effektivt, men inte heller med den otålighet som förut. Jag har tid! 

I närmare ett år har jag vilat mig i form. Begrundat min situation och hoppat av utmaningar jag funnit övermäktiga. Tävla har jag helt lagt bakom mig, liksom träningsscheman som skrivs långt i förväg och måsten såsom antal träningspass per vecka. Jag har alltid lyssnat på min kropp eftersom jag alltid varit rädd för skador och överansträngningar - men nu har jag gått ett steg till och till och med förbjudit mig att ens tänka tanken på ett löppass ifall kroppen inte känns 100% pigg och huvudet i alla fall 70% med.

Jag har vågat säga nej till crossfit, dieter, styrketräning baserat på pb'n, hårda löpintervaller och skidtävlingar. Jag har funnit mitt allra skönaste JAG i det välpreparerade längdskidspåret, i den långsamma morgonlöpningen eller kanske rättare sagt -joggen och i styrketräningen kör jag envist med viljan att orka så många reps som möjligt istället för att lyfta så tungt jag kan och förmår.

Mentalt är jag så nära mitt ideal jag kan komma. I kost och kondition är jag inte riktigt där och min drömkropp - både insida och utsida - hade jag våren/sommaren 2012. Jag brukar titta på bilden nedan, minnas mitt starka hjärta, kropp och ork och tänka shit vad jag kastat bort det. Men så tittar jag på datumet igen och inser att det är innan min bror dog. Det fanns ingen chans att jag kunde behålla den styrkan och orken i det jag (och min familj) då gick igenom. Och fortfarande gör.

Så jag får försöka att inte se på mig själv med så hårda ögon och acceptera att nu är nu och just idag är jag PERFEKT..

Mars 2012. Detta är min idealkropp och jag är stolt över att den var (är) min.

Presentation av mig

35 år, mitt i livet, bor i norra Sverige tillsammans med kille och två hundar. Älskar friluftsliv, att resa, naturen, träna och min fantastiska familj!

Har hög utbildning, gjort karriär och även bränt ut mig.. Är just nu sjukskriven för utmattningssymtom och kämpar på i vardagen. 2012 dog min älskade storebror i en olycka och lämnade efter sig en enorm sorg och saknad, det var då mitt yrkesliv inte längre gick att hålla ihop. Jobba från 05 till 19 var inte längre tänkbart. Jag försöker inse att det finns annat i livet än arbete, men det har varit en lång process och än är vägen lång. Arbetet har länge varit ett missbruk men jag ser otroligt ljust på framtiden eftersom jag äntligen kan erkänna det för mig själv och er!

Med glädje, kärlek och motivation skall jag ta mig igenom detta också. Att min bror dog förändrade mångas liv och jag hoppas att jag gör honom stolt genom att följa mitt hjärta. Jag vill nå ut till så många som möjligt med min vision om vad hälsa är och hur man kan ta sig dit. Jag är ingen extrem träningsmänniska, jag räknar inte kalorier och jag försöker se på mig själv med snälla ögon. Dessutom älskar jag att experimentera i köket, hjälpa andra och framförallt förmedla det jag lärt mig genom utbildning, egna erfarenheter och genom alla människor jag träffat genom åren.

Detta är en blogg om livets rikedomar men också om djup saknad och viktiga kliv för att bli frisk. Med bra kost, rätt träning och viktig återhämtning så skall jag klara det :)