Hur dumt det än må låta (eftersom jag uppenbarligen är medveten om det), så verkar jag tycka och tro att livet enbart är bestående av arbete och prestation. När Tobias påpekar att han vill att jag skall orka med hemmet, gården, HONOM- så känner jag hur jag stirrar dumt på honom. Måste jag?
Men det är klart jag fattar det! När jag är i Nuet vill säga, och är lugn och sansad. Obviously något jag konstant måste träna på.
Jag har två starka gurus i mitt liv, som jag ser upp till med tanke på deras kunskap och visdom. En av dem är min terapeut, som känner mig så väl. Tänk att jag, 80% av gångerna, kommer till våra samtal och tänker att vi inte kommer ha ett skit att prata om! Haha! Det slutar nästan alltid med att jag blir avbruten mitt i en mening, för att min tid är ute. Hon sa en bra grej igår- Var dag bär sin egen plåga.
Jag måste alltså sluta tänka så mycket framåt; sluta bädda för eventuellt kommande svårigheter och leva här och NU. Fråga mig själv vad som är viktigt NU, vad mår jag bra av NU, vad behöver jag NU. Inte imorgon, nästa vecka eller nästa år. Jag är en mästare på att tränga undan saker med förevändningen att jag inte har tid. Sorgen efter min bror till exempel. Jag saknar honom JÄTTEMYCKET just nu, men känner att jag inte har tid att bli ledsen och sakna.
Men igår tog jag mig tid. Hos min terapeut. Jag grät grät grät. Och det som fick mig att gråta var insikten att det som föranledde vår kontakt för snart fyra år sedan, var min brors död. Och nästa vecka är vår kontakt över. Jag känner mig redo men det är läskigt. En ny era är på gång, på egna ben. Och gråten måste jag lära mig hitta på eget vis.