Har tänkt mycket på död, sorg och saknad idag. Det blir lätt så när jag ensam besöker mina föräldrars tomma hus, och ser alla fina bilder de har på min bror- speciellt en. Jag känner sådan sorg att död inte är någonting man kan göra ogjort eller ångra. Eller låta bli att uppleva.
Man kan bestämma sig för att leva mer men inte dö mindre. Typ sånt har jag tänkt på. Tough shit. Det finns aldrig ett bra slut på mina tankar om döden, och jag vill helst inte att de skall komma överhuvudtaget. Men när tankarna på brorsan kommer så blir jag så full av vanmakt!
Ingen som helst form av motion idag utan bara en biltur som hade kunnat sluta i kaos, hehe. Att köra bil under utsättning av depression pills, är som att köra bil narkotikapåverkad. Tror jag? Minst! Men det är tur jag mest använder cykeln.
Imorgon blir det dock morgonlöpning med Semla, ridning på Slätta och så en sväng till gymmet för att fixa nytt kort så jag kommer in på onsdagens body balance. One have to make up for one's loss..
Åh. Jag känner igen det där.
SvaraRaderaJag kan bli så arg när jag tänker på död. Döden är ju verkligen totalt slutgiltig. Är någon död så går det inte att göra nånting. Inte ett förbaskadens smack.
Totalt oåterkalleligt.
Total vanmakt.
Kram!