Nae, jag är så jäkla låg just nu. Ingenting jag egentligen vill gå ut med speciellt "offentligt" men jag känner att det börjar krypa över kanten nu. Framförallt är jag otrevligt grinig mot min man och lättirriterad på mina hundar. Och i stallet vill jag inte ens vara- fatta på vilken nivå det är!
Jag VET att stallmys och härliga ridturer får mig på gott humör- men det är som om inte tiden finns att njuta av det? Känns som jag är en enda stor stressboll just nu. Kanske börjar jag omedvetet dra ner på stallet för att jag förbereder mig på att jag inte kommer orka vara där om jag börjar jobba? Mitt älskade fritidsintresse får vänta 1.5 år- sedan kan jag återvända.
Det är stressande att stå utan inkomst; att behöva be om pengar för att kunna betala nödvändiga grejer som försäkringar och andra räkningar jag har på autogiro. Ändå har jag fått mitt första brev från ett företag som inte kunde dra de pengar de skulle ha, och kommer göra nytt försök i slutet av denna månad. Förnedrande? Ja, jag känner det så. Jag tittar på jobb dagligen men det finns fan nästan inga deltidsjobb för det första- och för det andra efterfrågas STRESSTÅLIGHET till varenda jäkla tjänst! I kombination med andra önskvärda egenskaper såsom "vilja att göra karriär" och "vilja att hålla sig framme"- så går det inte. Jag vill inte göra karriär eller hålla mig framme- jag vill göra det jag skall och ingenting mer. Hur det blir i realiteten är en annan sak, haha, jag vet att jag skulle jobba arslet av mig vart jag än skulle hamna. I min egen zon av kontroll vet jag dock att jag skulle hålla den dagliga stressen i schack.
Sedan har jag post-fear och tror Gibson skall dö vilken minut som helst. Och det stressar mig också såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar