Utmattningsskov?

Jag är så full. Så full att vart enda synintryck blir en belastning utanpå huden. För innanför huden spänner det redan. Det gör mig tung också, all denna belastning. Och oformlig. Det trycker på bröstet och jag får svårt att andas.

Om man kan ha utmattningsdepression i skov, så har jag ett nu. Foten, smärtan, skolan, resan- too much. Jag är yr, ser prismor framför ögonen, glömmer saker (exempelvis sa jag fel postnummer igår, och uppgav min gamla adress vid ett annat tillfälle) plus den lilla detaljen att jag vill dö. Den är lite väl tuff. Nu har jag inte hunnit varken värja mig, försvara mig eller kuta iväg.

Jag är ju, som bekant - på både gott och ont - känslig och lyhörd för intryck. Det gör mig väldigt uppmärksam, vilket jag ofta ser som positivt. Gånger som denna skulle jag dock vilja hitta en avstägningsknapp; göra mig mindre fokuserad och "brydd". Det skulle just nu göra mig till en bättre människa på alla sätt och vis.

Har brutit ihop två gånger (en i natt och en på morgonen) och nu känner jag mig uttorkad som en katt. Men vilken ventil det är att gråta! Alltså- vansinne! Någonting öppnas, töms och kvar är en tomhet som är skön att njuta av. Tills den fylls igen. Jag tror jag skall gråta resten av dagen.