Storebror, jag saknar dig.

Idag började jag gråta. Jag är egentligen väldigt, väldigt trött. Och ledsen. Jag är lycklig över den kärlek jag känner; över det stundande bröllopet. Men också oerhört sorgsen.

Det fattas en betydande människa i mitt liv. Som jag skulle behövt nu. Han skulle lätta upp mitt sinne, min nervositet; jag skulle känna mig trygg över att han skulle ställa upp till 100% för att underlätta för mig/oss. Chaufför, välkomna, ta hand om hundarna, fotografera, sköta musiken- ja, det mesta. Vi skulle ha fått bromsa honom.

Jag talar förstås om min bror. Så som vi ställde upp för varandra. Och åt godis & drack Pepsi Max ;) Åh, jag saknar honom så mycket! Jag hade velat ha honom med i detta; han hade sagt: - Jaha, du skall gifta dig med "din kompis". Han häcklade mig för det- att jag så länge hävdade inbillade mig att Tobias & jag bara var kompisar.

Och så har jag slutat bry mig om mig själv. Totalt låtit mig själv förfalla i själen och stängt ute. Skjutit ifrån. Låtsats som ingenting. Att jag är "normal" och ingen får skrapa på ytan! Fast jag VILL inte det heller- att ni skall skrapa på ytan. Tillsammans med er vill jag vara "normal", och jag klarar det för det mesta, haha, för att jag lärt mig med tiden att begränsa det jag klarar av. Mycket tar energi- visst, men jag tar hand om den förlusten senare. Jag har gjort det SÅ MÅNGA år, men då begravt det i skolan, jobbet eller destruktiva relationer. Jag mår bra av att göra det i stallet; somsagt arbeta med kroppen och begränsa nåja, hihi mitt engagemang. Jag trivs med det. Och jag känner mig inte utnyttjad mer än möjligtvis av mig själv.

Tack för att ni respekterar mig & förstår <3