Jag tycker inte längre fysiska åkommor betyder någonting. För mig alltså. Har jag influensa, luftrörskatarr, vanlig förkylning, bihåleinflammation, ont i huvudet pga. avkastning av häst (ehm), krossad tå pga. häst (ehm), vrålont i ländryggen pga. avkastning av häst (ehm), mensvärk from hell eller andra fysiska besvär.. så kämpar jag på ändå. Dumt kanske i många fall- yes.
Erica har varit hemma med influensa i en vecka och jag har skött om S. Jag gör det SÅ GÄRNA det vet ni! men när jag var sjuk i ovanstående åkommor så gjorde jag det också. Det är ingen annan än jag själv som rår för det - så jag klagar INTE - men jag är så jäkla fascinerad. Är det för att allt annat liksom bleknar i jämförelse med det andra som hänt? Det måste ju vara något sådant. För jag bryr mig fortfarande om du eller du eller du eller du är sjuk- även om det bara är lite hosta.
I några dagar nu har jag haft djävulsk smärta i min gamla arbetsskada i höger rotatorcuff (involverar nacke, axel, skuldra och dess rörelser). Den slets obarmhärtigt upp när jag cyklade med Lukas på 70-vägen här borta och skulle hålla honom ifrån mig, uppåt, på snökarmen. Fuckfuckfuck. Tobias masserar så allt inte krampar ihop och i övrigt äter jag värktabletter(!), så det överhuvudtaget är möjligt att röra skiten.
I morgon skall jag på bodypump. Jag hatar det men jag är STRÄNGT övertygad om att detta inte hade hänt om jag varit vältränad. Har jag hållit skadan i schack i elva år så skall jag hålla den i schack även fortsättningsvis. Och den behöver blodtillförsel, stärkande intilliggande muskler och egentligen kontinuerlig professionell massage.
This too shall pass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar